Det kändes aldrig bra idag. Redan efter bara någon kilometer eller två mådde jag väldigt illa och att jag hade ont i benet var en bagatell i sammanhanget. Kämpade och blev omsprungen i ett tempo som jag också borde kunna hålla en vanlig dag. Otroligt retligt.  Jag tänkte tidigt att det antagligen skulle vara bäst för hälsan att bryta. Skam den som ger sig. Eller? Tjurskallen i mig tog självklart över. Det här kan antagligen ha varit anledningen till att jag tappade fokus och klev snett precis innan den bästa delen av banan med träsk och lerdiken. Utmaningen som fick mig att fortsätta att springa trots att kroppen inte fungerade idag. Ärligt talat så kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände.

Att det lät väldigt mycket när foten gick snett. Jag har stukat foten många gånger men aldrig hört det här spraket i foten/fotleden som jag hörde idag. Inte ens när jag brutit foten. Troligtvis har jag stukat foten ordentligt med tanke på hur det känns. Det gjorde och gör ont, jag blev rädd att det kanske var något som gått sönder. Är dock inte hundra på hur foten mår. Men jag tror inte att något är trasigt mer än att ledbandet kan vara ordentligt uttänjt.

Självklart blev jag och är oerhört ledsen för att inte fått springa in i mål, ledsen för att jag troligtvis inte kan köra rullskidor imorgon. Besviken och arg. Jag är i efterhand även väldigt besviken på tjurruset-organistaonen som inte hade någon längs banan med en linda. Blev så glad och rörd över ett sms från en av dagens hjältar som hjälpte mig och som nu hittat mig via (hitta.se). Miljoner tack till dig fina Elin från Uppsala som offrade placeringar för att dra av dig ditt linne för att sedan linda det hårt runt min fot och setill att en förvirrad och ledsen Åsa la foten högt. Det gjorde otroligt mycket och betyder så mycket. Jag har koll på att det är vad som behöver göras men kunde inte riktigt tänka klart. Kved och grät mest. Ville och hoppades egentligen på att kunna springa vidare. Men det gick förstås inte.  I det här läget är linda hårt och högläge jätte viktigt. Som redan nämnt, det hade varit fantastiskt fint med banpersonal och en ordentlig linda i närheten.

Även miljoner tack till åskådaren Tomas som hörde och såg mig för att sedan komma fram för att se hur det var med mig samt ordna så att Viktor kom och hämtade mig. Vill även tacka Tomas för ett omtänksamt sms nu ikväll. Glad att det finns så många fina människor där ute. Miljoner tack till Viktor för att du alltid ställer upp för mig. Jag är ledsen för att behöva ligga här med min fot i högläge och knapra Alvedon. Det var inte riktigt så här jag hade planerat min lördag. Men det är spelets regler. Allt kan hända. Viktor lyckades fånga mig på bild innan snubbleriet, han stod sedan och väntade vid träsket. Där han tyvärr fick ett samtal från Tomas telefon att jag har brutit. Viktor hade en tanke om att något hänt då han vet vilket tempo jag normalt kan hålla i terräng. När jag låg där borde jag definitivt ha varit hos honom om inget hänt. Han hade kanske inte räknat med att möte en gråtandes Åsa.

 

15 tankar kring ”TjurRuset 2012 var verkligen inte min dag.”

  1. Usch vad tråkigt att höra Åsa!! Jag lyckades oxå stuka foten och det sjuka är att man börjar gråta inte för att det gör ont utan att man inte kan fortsätta. Jag lyckades iaf springa vidare efter en stund. Vila din fot och hoppas den läker bra! Nya tag nästa år! Kram!

  2. Åh…blir så ledsen för din skull. Otroligt fint att det finns så fina människor ändå! Hoppas att foten läker snabbt och att det inte är något allvarligare som har hänt med den… STOR KRAM!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.