Alla beslut man tar, eller inte tar här i livet är liksom resultat av var vi står idag.
Nu har jag beslutat mig för att ge den här bloggen mer tid igen. Den här platsen har historiskt givit mig mycket fint, vilket gör det extra motiverande att ta upp det igen. I form av att få skriva förstås, och inte minst i mötet med er läsare. Men också när jag tänker på de relationer som lett till långa fina vänskapsband. Två av mina älskade vänner Jessica och Sara som står mig nära idag, lärde jag känna via träningen och träningsbloggandet – på den tiden bloggen begav sig. Jag började blogga 2005/2006, bloggen då handlade om vad jag tränade och åt. Förutom fantastisk vänskap har bloggen givit mig roliga jobbuppdrag genom åren.
2020 har varit ett lärorikt år för min del. Jag vill som de flesta andra växa. Inte fastna. Oavsett hur mycket flow jag har i livet, så vill jag att det ska röra på sig, jag vill ha en vardag som är varierande, som ger mig energi för att i min tur kunna dela med mig av mina äventyr.
Har haft en vår och sommar där jag upplever att jag fastnade. Har förstås innan 2020 förstått att mina beslut är viktiga för var jag ska vara i livet. MOD och KÄRLEK var mina ledord inför det här året. Passande nog så brukar just ledord ”leda” i en riktning kring de mål som de här orden kommer utav. Året är inte slut ännu, och nu sent omsider känner jag mig modig och starkare än jag gjort under den våren och sommaren, jag har hittat tillbaka till orden som ligger till grund för min målbild.
Något som jag i våras såg som ett misslyckande har jag nu accepterat, även om det tagit enormt med tid och energi. Ett misslyckande behöver inte vara ett misslyckande, utan bör ju snarare ses som ett lärande? Det är aldrig fel att anstränga sig och försöka göra sitt allra yttersta. Ibland måste man bara bestämma sig, säga till sig själv ”nu är det klart”.
Fokus nu:
Ge mig själv tid: det är något som är viktigt för mig, att inte låta min omgivning stressa mig till att ta ogenomtänkta beslut, när det handlar om de här större livsbesluten. Det handlar inte om att vela, utan om att ge mig sig själv tillräckligt med tid för att kunna ta ett beslut som jag är nöjd med – och inte besluta något bara för att andra har ont om tid eller att någon annan är stressad över sitt liv.
Vad och varför, det är ju faktiskt först när jag vet vad jag verkligen vill som jag vet hur jag ska göra för att nå dit, och då blir det blir lättare att fatta de där besluten. Att få svar på varför jag tvekar känns viktigt. Eller om mina ickebeslut handlar om rädsla – då vill jag ofta ta ett litet steg i taget. Handlar det om oro, då vill jag utmana mig själv genom att berätta för andra vad jag ska göra och sedan göra det. Ofta fungerar det bra för mig att sätta press på mig själv för att få ändan ur vagnen.
Bilder från ett uppdrag för Sporthälsa där jag inte kände mig bekväm, men så glad att jag vågade, och tackade ja till uppdraget. Det blev en minnesvärd och rolig dag!
HURRA för återuppståndelsen!
Och ett misslyckande är bara ett misslyckande om man inte lär sig något från det. I alla andra fall är det utveckling!
Å tack Sara! Känner mig inspirerad av dig.
Så rätt och riktigt om misslyckande. Eller, vad är ens ett misslyckande?!
Kuul, jag ser fram emot att läsa mer av dig! <3
Va roligt, att du kommer titta in här Emmi! Känns ännu mer inspirerande att blogga nu.
Blev så förvänad att din blogg dök upp i mitt flöde igen! Kul!
Va fint att få ditt inspel om förvånad och kul Pilla! Härligt att du tittar in.