Race Report från Saltarö Ultimate

Nu har jag fått känna på varför Saltarö Ultimate heter just Ultimate och inte Triathlon. Måste börja med att tacka Saltarö Jogges för ett grymt bra arrangemang! Inget jag vill ta sist i det här inlägget utan det ska komma nu. Tävlingsvärdarna var helt fantastiska allt från incheckning, till speaker och banvärdar. Kanon i sin helhet!

Jag bestämde mig sent om sider att jag skulle testa att köra just Saltarö Ultimate här ute på Värmdö, för att få smaka på något i stil med triathlon som jag har gått och längtat efter sedan jag var i Arvika. Har varit nervös över simningen. Fick ett kvitto idag på att det kan gå helt okej att ta sig igenom 500m bröstsim också. Har simmat totalt 200m de senaste åren. Jag vet inte hur många år tillbaka (men många år). Ni härliga galningar och kör IM- All respekt till er!

Jag ställde mig i klungan längst bak i starten just för att jag visste hur det skulle bli för min del. Ett väldigt långsamt sim. Det fanns ingen mening att ställa sig längre fram och kriga med mina grodrörelser.

Vi var 60 startade och jag hamnade bakom ett gäng som crawlande. Det här med att ligga nära ett fyrtiotal andra som börjar veva och sprattla som tokar gör inte att det flyter på bättre för den som ska simma bröstsim därbakom. När fälltet hade sållats flöt det på bra. Som jag fick kämpa under simningen. Men jag gjorde det och jag är stolt över mig själv. Undrar just hur mycket havet sank när jag var ute. Jag drog imig en heldel av vattnet och tänkte under tiden att salter är bra när man svettas. Det var till en början frustrerande när jag såg de som låg längst fram dra iväg. Då önskade jag innerligt att jag hade kunnat hänga på. Strax innan jag vände var Viktor redan påväg upp ur vattnet. Kul för honom tänkte jag och var glad över det till nästa kallsup. Jag hade sällskap av några som crawlade lugnt. Vad är knepet? Jag vill också ”gå” som Viktor i vattnet- som en båtmotor. Det känns som att bröstsim tar mer energi än vad crawl gör. Annars hade Viktor definitivt simmat som jag.

När jag själv kom upp på land kändes det underbart att få hoppa upp på cykeln. Cyklingen började på grusväg och där är jag en fegis, så det var ingen rykande fart på mig efter växlingen eller under växlingen för den delen. Badmössa och simglasögon åkte av direkt när jag ställde mig upp ur vattnet. Galet obekväma grejer om man inte är van dem. Direkt i land skulle tidtagningschipet stoppas ner i en läsare innan jag kunde springa vidare in på växlingsområdet. Det fungerade fint och personalen var fantastiska på att styra oss tävlande ditt vi skulle.

Förutom att jag var lite orolig över hur simningen skulle gå, har jag även tänkt på just den här växlingen från simning till cykel. Tänk om jag glömmer något. Jag vet att de skulle stoppa mig innan om jag glömt hjälmen, men segt att behöva vända tillbaka. Allt gick som smort men inte fort. Jag tog på mig hjälmen, ”slängde” på mig nummerlappen. på med solglasögon och sist skorna. Skorna satt inte på pedalerna så som de riktiga triathleterna har dem. Jag har sett på Viktor att man behöver speciella skor för att det ska fungera smidigt. Det får bli något för framtiden. Därefter sprang jag iväg och även på utvägen skulle chipet doppas ner i den där aperturen. Sedan var det bara att trampa. Underbart att komma ut på asfalt efter en start på grus. Jag fick stanna upp för lite bilar inna jag kom ut sedan var det bara att mala på en stund. Det ska tilläggas att vägarna inte var avstängda, men att det fanns funktionärer som var där för att varna både oss och bilisterna. Det kändes väldigt tryggt och fungerade mycket bra. Grymma funktionärer.

Jag älskar asfalt! Njöt de stunder då vi kämpade på längs den kuperade asfaltsvägen. Efter några kilometer kom det en längre sträcka med grusväg som var ordentligt kuperad på sina ställen vilket också betyder ordentligt brant på sina ställen. Där blev jag omcyklad av de som hade mer rejäla cyklar eller snare rejälare däck och kanske av någon som var tuffare än jag. Det sistnämnda högst troligt. Det var den tråkiga delen under racet. Ogillar rullgrus!

Så här i efterhand kan jag tycka att jag njöt lite väl mycket när jag kom ut på asfalt. Kände aldrig att jag tog ut mig så som jag hade kunnat göra. Blev omkörd av en man och han sa att nu är det inte långt kvar och då blev jag taggad och tog jag rygg på honom till det att grusvägen kom igen. Jävla grusväg! Ursäkta språket. Men jag ville ju spurta med honom och istället kom rädslan. Jag har alltid varit ganska orädd av mig när det kommer till sport. Men nu verkar medvetenheten ha tagit över. Ganska trist faktiskt. Påväg in i växlingsområdet möttes jag av världens bästa hejarklack.Knappt SM i Arvika hade så bra publik. Vilken fantastisk pepp efter 15km. Ingen lång cykling men nog så behövande och värdefullt.

Av med cykelskor och cykehjälm ner med två klunkar vatten för att sätta igång benen för löpning samt checka in mig där. Trodde nästan att jag var fel ute när löpbanan började med Tjurruset-likande style. Jag hade några killarna i hälarna och tänkte att jag måste vara rätt ute. När jag trampade ner i första gyttjehålet kom nästa tanke- NEJ inte mina fina rosa Nike Free! Ytligt jag vet, men jag älskar dem. Både sköna OCH fina. Trodde inte att det skulle bli så lerig löpning vilket gjorde att jag valde ett par skor som jag bara kunde dra på mig utan att behöva knyta skosnören. Lite taktiskt måste även en roockie tänka.

Efter det då tänkte jag det kommer antagligen asfalt snart. Små korta stunder fick jag känna väg grus under fötterna annars var det terräng iform av berg och snår. Jag gillar normalt den typen av löpning, men dagen till ära funkade det inte. Det var inget jag var inställd på men det är nyttigt med överraskningar.

Jag hade några trevliga trevliga killar bakom mig. Vilket jag är tacksam över. En kille lyfte upp mig när jag snubblande på en sten eller om det var en rot och föll på knä. En annan gav mig information om att vi sprungit hälften. När vi kom ut på vägen sa jag till honom- Äntligen! Men han höll inte med mig då han föredrog terräng. Vi pratade lite om simningen och han sa att jag borde ha simmat snabbt då han hade cyklat ikapp mig vid något tillfälle som jag själv inte hade koll på. Mitt svar blev- Nä det tror jag tyvärr inte. –Då kanske det var jag som simmade långsamt. Han hade simmat 500m vid ett tillfälle innan, för att se så att det funkade och jag hade i princip simmat för att testa ut två olika outfits som skulle fungera hela vägen.

När vi kom ut på en väg lyckades jag dra förbi några killar. När vi kom till det tyngsta bergs- /skogspartiet så drog han som jag hade snackat med. Det här var hans favorit del av banan. I slutet hade jag sällskap med två andra killar, blandannat av han som jag tog rygg på under cyklingen. Vi sprang i hyfsat tempo. När vi började närma oss slutspurten kände jag hur de drog, samtidigt som jag själv fick kramp i magen. Stress? Där var jag tyvärr tvungen att släppa dem. Det hade varit kul att kunna hänga på den till upploppsrakan. Men men…

När jag kom i mål fick jag en medalj och en kram av en söt liten tjej. Nöjd och glad! Mina ben styrde mig direkt ner till vattnet för att svalka av musklerna. Jag tycker att det är riktigt skönt att kyla kroppen efter ansträngning, speciellt mitt vänstra ben som inte alls fungerar som det ska. Dagens race var definitivt värt all smärta som jag dras med nu.

Jag har ännu inga deltider från loppet. Det jag vet nu är att jag slutade på en 27e plats av  totalen som var 60 deltagare blandat män och kvinnor. Tror att det blev en 7e plats av de kvinnliga deltagarna. Kul att se hur det skiljer sig. Jag behöver träna mycket mycket mer på samtliga grenarna men framförallt simning men också se till att hålla mig hel.  Den vinnande killen gick in på någonstans kring 1.05 och jag kom in på 1.18. Jag är jätte nöjd! Och det ATT jag simmat i havet är det som jag är mest nöjd över. Jag har en del att jobba på både fysiskt och materiellt för att kunna kalla mig en triathlet men jag hade riktigt kul igår! Och kanske kommer jag fortsätta att träna och genomföra fler liknade lopp.