The 5-K is freaking awesome!

Jag gillar konditionsträning där man kan träna hårt och få känna sig snabb och stark, men samtidigt kunna satsa på jobbet och annat i livet. Inte minst kunna gå normalt efter ett lopp dagen efter. Tror att det är en av anledningarna som gör att jag just nu väljer att satsa på kortare distanser med dagens motionärers mått mätt. 5 kilometer är kul, snabbt och galet jobbigt. 1 mil är också en fin distans som jag ska jobba mer på.

I tisdags sprang jag mitt första lopp på länge efter att jag fick lite problem med min löpning. Det blev 5 kilometerslopp. Tyvärr sprang jag inte i mitt namn. Är verkligen super nöjd med min prestation.

Mitt senaste lopp innan detta, var en triathlon sprint i augusti 2013. Jag placerade mig hyfsat okej då på en delad 15e plats bland motionärer och elitmotionärer, men för att inte vara speciellt tränad för det, var detta ett toppen resultat i min värld. Det finns mycket att slipa på när det gäller tiderna. Vilket känns kul. Jag kan definitivt bli bättre om jag gör det på rätt sätt.

Kan tycka att 5000 meter löpning och en triathlon sprint får oförtjänt lite uppmärksamhet.
Det är få som blir imponerad av någon som springer 5 km eller genomför ett triathlon på 750 meter simning, 20 km cykling, 5 kilometer löpning. Mer vanligt att man blir hyllad om man genomför en Iron Man, mara eller något ultralopp. Då är man i mångas ögon lite bättre. Inte i allas men väldigt många.

Jag tycker att det är en grym känsla att springa 5 kilometer när man gör det enligt plan. Lungorna krampar, syran börjar krypa sig på. När det är 1 kilometer kvar och jag börjar fundera på om det inte finns lite till i den här kroppen. Älskar känslan när jag tar mig över mållinjen och allt jag kan göra är att lägga mig ner på marken och bara känna den här nöjdheten över att jag krämade ur allt som fanns i kroppen.

Min största utmaning är att inte starta för tufft men samtidigt inte spara för mycket till de sista hundra metrarna. Jag måste våga ta ut mig mer och lita på att det ska hålla. Jag älskar att ta in på spurten och medvetet eller omedvetet spara lite krafter för att kunna vara med på den dä purten och springa om några.

Dagens konditionsidrott verkar gå ut på att vi ska utföra allting under längre och längre distanser. Men jag har hela tiden känt att det inte riktigt är min grej, trots att trenderna är starka får jag vara en trendbrytare eller kanske vara en av de som kan vända trenden?

Jag tycker att fokus ligger mer på att genomföra lopp än vad man gör för tider. Inget fel med det. Vi har alla olika mål. Jag gillar att titta på mina tider oavsett vad jag säger utåt. Får nog villigt erkänna att det är kul att analysera tiderna. Framförallt för att jämföra med mina tidigare resultat. Kan jag nu som i tisdags springa in som sjunde snabbaste tjej, då är jag jätte nöjd. Även om det är på motionsnivå. Underloppet var tanken att jag inte vill släppa mer än 10 tjejer framför mig och det höll jag.

Hade två mål inför loppet. Ett som jag höll för min egen del och ett som jag hade uttalade, vilket var min skamgräns. Skamgränsen tog jag. Men inte mitt yttersta mål. Tack vare att jag hade två mål är jag är nöjd! Jag får tacka Kenth för den mentala coachningen.

Man ska aldrig underskatta sina krafter. Det viktiga för mig är att jag gör det jag vill och det jag faktiskt tycker är kul. Jag lockas inte av maran och hittar inge driv till att träna inför det. Jag fortsätter med mina favoritdistanser. Hoppas att du också lyssnar på ditt inre och inte bara hakar på det som alla andra gör. Vi kanske kan utmana långdistansarna och bli fler motionärer som vill satsa på 5K?!

Under många år har jag alltid fått höra varför ska du köra tjejvasan som bara är 3 mil. Du borde köra Vasaloppet. Lika har det varit med löpningen och triathlon. Tack men nej tack! Låt mig bara köra mina favoritdistanser. Jag har aldrig ifrågasatt någon annan varför de inte kör 5k istället för en mara.

Det här var lite om min story varför jag inte springer en mara eller ultra.
Älskar känslan av att kombinerauthållighet, snabbhet och styrka.