Av En vecka sedan jag och min swimrunpartner Helena lämnade Cannes med en guldmedalj runt halsen. Vi var där för att simma och springa som ett team. Men också äta ostron och dricka champagne. Det skulle få bli en deluxhelg oavsett resultat.
Har haft oflyt med hälsan den här säsongen, och oturligt nog har jag blivit sjuk inför alla swimruntävlingar vi valt att signa upp på, såldes även denna gång. Det blev dock en lyckad säsongsavslutning. Nu när jag ser tillbaka på säsongen trots sjukdom har vi ju faktiskt bara missat pallen vid en tävling, vilket var säsongsstarten på Utö som gav oss en fjärde plats. Och med facit i hand är jag mycket nöjd, men det finns också en hel del att förbättra.. då pratar jag i första hand om min individuella insats, men även som team. Där är jag och Helena väldigt lika – vi startar analysen omgående med ett glas champagne i handen.
Helena har varit och är i toppform, stark som få. Det har verkligen varit ett privilegium att få tävla med en urstark kompis. Ska också erkänna att det varit lite stressande – att vara team om två med vetskap om att vara den svaga länken med sjukdomsbagage inför varje tävling. Har dock haft mina ljusglimtar och stundvis kunnat plocka fram mina styrkor som förstås också bidragit till teamets framgång. Det är verkligen fascinerande hur samspel mellan kropp och huvud fungerar. Likväl som kropp och huvud kan ta dig hur långt som helst, kan det bli tvär inbromsning.
Har fått frågan om vad som driver mig till att träna alla dessa timmar, för att sedan pressa sig till det yttersta. Naturupplevelsen, äventyret, gemenskapen. Vänskapen – att få dela detta tillsammans med någon är en häftig vänskapsresa. Inte bara någon – utan en extremt fin vän som man också kan dela livets utmaningar och framgångar tillsammans med. Ska inte sticka under stolen med att det också är en stor drivkraft få komma först över mållinjen. Skoj när man lyckas!!
Av